Natalie Hanspers

Jag vet att du ljuger om allt
Du ringer mig oavbrutet. Vi skulle ses för några timmar sen, men du slutade svara när jag var påväg. Jag stirrar på ditt namn på skärmen. Och svarar. Du säger att du somnade när jag var påväg till dig och att du precis vaknat. Att du vill komma till mig och förklara allt för mig. Så jag låter dig landa i min hall.
Men du känns djupt förvirrad och allt det som kommer ur din mun är ett osammanhängande sludder. Du berättar att du inte mådde bra sist vi sågs, men att du mår jättebra nu. Du berättar att du varit ren i flera månader. Men när jag ser in i dina ögon är det inte det jag ser. Jag kramar dig. Länge. För att jag tycker om dig. För att jag bryr mig om dig. För att jag accepterar dig. För att jag accepterar den du är när du inte gömmer dig bakom alla dina lögner, och för att jag vill att du ska förstå det. 
Tillsammans bestämmer vi att vi ska börja om. Att vi från och med nu ska vara helt ärliga, om allt. Så jag frågar dig om du bor kvar i din lägenhet, och du berättar att du har sålt den. Bara det att jag redan vet svaret, och frågar för att kolla om du skulle vara ärlig. För några timmar sedan då vi skulle mötas bestämde jag mig nämligen för att åka till din lägenhet och knacka på, i hopp om att du skulle vakna. Jag stod där utanför din lägenhetsdörr, med ditt namn på brevlådan och med din bil ståendes utanför. 
Vi sitter länge i mitt kök, pratar och skrattar. Vi har det bra. Sedan frågar du om det är okej att du tar din adhd-medicin. En medicin som du för en stund sedan berättat att du slutat med. Jag låter dig hämta den och frågar om du behöver vatten. Du tar fram en påse med pulver, berättar att medicinen är i pulverform och att man sväljer den i toalettpapper. Då förstår jag vad det är. Jag visste redan att du inte var ren, men jag kunde aldrig tänka mig att du skulle kunna ta fram knark hemma hos mig, och försöka lura mig om det. "Tror du jag skulle vara så dum att jag tar hem droger till dig?" frågar du mig, med drogerna liggandes framför mig på bordet. 
Jag säger att du får välja. Antingen skiter du i att ta pulvret, eller så åker du hem. Du vill åka, men du vill samtidigt stanna. Två sidor av dig slåss mot varandra. Jag ser på dig att det är svårt, men att en del av dig inte vill något annat hellre än att stanna kvar i min famn över natten. Jag känner att en del av dig tycker om mig på riktigt. Och jag känner att en del av dig verkligen önskar att det fanns en framtid mellan oss. Så jag säger att jag gärna vill sova med dig, om du vill, men då tar du inget. Du stannar, du tar inget, och jag blir glad. 
Vi går och lägger oss, och du somnar så djupt. Det glädjer mig, för jag vet att det du tar gör att du inte kan sova. Vi vaknar vid nio, och du berättar att du aldrig brukar kunna sova så länge. Att du för första gången på länge känner dig helt utvilad. Jag känner mig glad för din skull. Och jag frågar dig vad du drömmer om i livet. Jag frågar vad du vill hinna göra innan du dör. Hur det perfekta livet skulle se ut. Du berättar att du har massor med planer, att det går bra med jobbet. Du berättar att du mår jättebra, och att du är nöjd med livet. 
Plötsligt blir du irriterad. Du blir irriterad för du känner att jag inte tror på dig när du säger att du mår jättebra. Jag är tyst, men tänker för mig själv att hur långt ner måste du hamna, och hur länge ska du försöka tro på dina egna lögner? Jag vill fråga dig vad det är du tar, men jag gör inte det för att jag vet att du skulle bli ännu mer arg. Du skulle bli arg för att jag än en gång inte tror på dig. Och du skulle åka hem, för att skydda dig själv från att behöva tänka på att sanningen egentligen är något annat än det som kommer ut ur din mun.
Du åker hem och vi säger "Vi hörs". Men jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att jag inte vill vara med dig om du fortsätter att ljuga. Jag vet att du inte menar illa. Jag vet att du ljuger för att skydda dig själv, och för att känna att du duger. Jag vet att du ljuger för att du är rädd. Jag vet att du är rädd för att bli lämnad, och rädd för att inte duga som människa. Jag önskar du förstod att jag förstår. Att jag ser dig. Jag önskar att du vågade visa mig vem du är bakom dina lögner, så att du fick se att jag skulle stanna hos dig då, och inte lämna dig.