Natalie Hanspers

Omfamnar min sociala ångest
Jag ser mig själv som en väldigt glad och framåt tjej. Blyg är nog det sista ordet jag skulle beskriva mig själv med. Och de som står mig nära håller nog med. Faktum är att jag är nästintill gränslös om jag känner mig bekväm med den jag umgås med. Lite sådär så att man ibland önskar att jag bara kunde hålla tyst nångång. 
Jag har länge haft något som jag kallat för humörsvängningar. Med det menar jag situationer då jag kan bryta ihop av att någon bara lägger märke till mig eller tilltalar mig. Pms, har jag också kallat det. Det första minnet jag har från en sådan humörsvängning är när jag var på restaurang med min familj. 18 år var jag då. Jag har skrattat så många gånger åt detta minne för att det varit så konstigt och pinsamt, men samtidigt har jag försökt att förstå det.
Vi skulle beställa mat och alla visste vad de skulle ha förutom jag. En efter en beställde dem sin mat medan jag verkligen inte kunde bestämma mig om jag skulle dricka cola eller vin till maten. När det bara var jag kvar och alla tittade på mig fick jag panik. "Jag vet inte om jag ska ha cola eller vin" säger jag med allas blickar på mig. "Du får bestämma dig nu" säger mamma med en vänlig men bestämd ton, och jag får ännu mer panik. 
Jag ville inte ens bli sedd, och nu är jag trängd i ett hörn. Jag brister ut i gråt. Mamma ursäktar servitrisen och ber henne komma tillbaka om en stund. Jag känner mig något så otroligt fånig. Vad är det för fel på mig? Jag börjar gråta för att jag inte vet vad jag ska dricka på restaurangen? Eller, jag trodde iallafall att det var därför jag grät. Men nu förstår jag. Jag hade fått en ångestattack. 
Igår åkte jag på en föreläsning i Sandviken. Ensam. Roligt, tänkte jag. Att våga sig ut ensam. "Jag är ju så framåt och oblyg så det ska nog inte bli några problem" tänkte jag. Men redan i bilen fick jag ångest. Jag körde lite fel och fick panikkänslor, men lugnade mig efter en stund och lyckades hamna rätt igen. "Jag klarar mig bra själv", upprepade jag som ett mantra för mig själv i huvudet. Tillslut kom jag fram, hittade parkering och försökte leta mig fram till Folkets hus. Jag var redan nu så slut av ångest att jag ville stanna i bilen och sova.
Jag vandrar in i byggnaden. Det börjar kännas som att jag hamnat fel och som att alla stirrar på mig. Jag går in på toaletten. Blir alltid kissnödig när jag får ångest eller blir nervös. Spänner mig. Det känns på något sätt mer bekvämt att fokusera på min nivå av kissnödighet än på min nivå av ångest. Jag går upp en trappa och våningen är fylld med folk. Det känns ännu mer som att alla stirrar och jag vill sjunka under jorden. Jag vet inte vart jag ska gå, jag ser skyltarna men jag förstår dem inte. Hjärnan kopplar inte. Jag förstår ingenting och jag gör mig så liten som möjligt för att ingen ska lägga märke till mig. "Jag är en framåt tjej" tänker jag peppande för mig själv, men min ångest svarar med "HAHA nej, du är världens minsta människa!".
Jag går någonstans, kommer någonstans, till en garderob, personalen tittar undrande och jag frågar obekvämt "Vart ska man ta vägen?". Det känns som en helt rimlig fråga. Jag var mest glad att jag kunde öppna munnen och få fram ljud. De tittar frågandes på mig. "Kan man gå in i salongen? Hur går man in?". De svarar hjälpsamt att jag bara går tillbaka där jag kom ifrån. Jag hade alltså precis gått förbi ingången till salongen. 
Jag hittar ingången och tar mig in. Sätter mig långt fram bredvid ett äldre par. Våra blickar möts men jag vet inte om jag ska säga hej. Säger man hej? Min hjärna har glömt av hur man är människa. Jag tittar bort och sätter mig ner. Jag är så obekväm. Sååå obekväm. "Om någon börjar prata med mig nu kommer jag bryta ihop" tänker jag. "Se INTE mig. Snälla se INTE mig". Jag vågar inte titta på någon. Vad är det som händer? Vem är jag? Jag fattar ingenting.
Föreläsaren ser mig och jag tänker "Åh nej". Här sitter jag med en ångestattack och ser ut som att jag vill dö. Han närmar sig mig. Vid min yttersida har två yngre tjejer satt sig, och han stannar upp bredvid dem. "Så var förväntar ni er av kvällen?" frågar han tjejerna. "Se INTE mig" tänker jag och fortsätter att stirra ut i luften framför mig. När han gått vidare svarar jag på hans fråga tyst i huvudet. "Jag vill helst bara överleva den". 
När föreläsningen börjar släpper ångesten gradvis. Han är så förbannat rolig, den där Kjell Enhager. Det är omöjligt att inte skratta typ varannan sekund. Sakta glömmer jag bort ångesten och känner mig mer och mer som mig själv igen. Framåt, glad och oblyg. Efter ett tag börjar jag prata med de yngre tjejerna bredvid mig och de tittar på mig som om jag vore ett UFO. Jag har alltså precis setat där och stirrat rakt ut i luften i en halvtimme och sett ut som att jag ville dö, och nu vill jag glatt konversera? Nu var jag tillbaka, och det var så skönt. Och jag förstod varför jag åkte dit själv. För det är dags att omfamna min sociala ångest nu. 
Jag har tidigare gått i terapi för både ångest och depression, men jag vill gå terapi för social ångest också. För tusan, det stora målet är ju att stå i en arena och prata inför massor av människor på stora läktare, och bara vara lite smånervös. En sån liten nervositet som man kan ta i handen och stoppa ner i fickan. Om jag ska komma dit en dag är det dags att börja nu. Så jag ringde upp min gamla psykolog idag. 
Många försöker att hela tiden utveckla sina styrkor. Det är skitbra, och det gör jag med. Men jag tror att den största nyckeln till lycka och framgång är att inse, acceptera, omfamna och utveckla sina svagheter.