Natalie Hanspers

Han är inte den rätte - Del 4
Irritationen växer och jag är nära till explosion. Det har hänt förut, att jag blivit kvar hos killar jag aldrig frivilligt skulle sova över hos. Jag vill inte. Och jag försöker att utstråla just det. Samtidigt letar jag igenom kontaktlistan en gång till efter någon att fråga om skjuts. 
Jag skickar meddelanden till alla. Även dem jag redan vet inte kan. Jag måste fråga ändå, men alla säger nej, och jag förbereder mig på att stanna. Men han sitter i soffan som jag ska sova i och jag vill att han ska gå. Han har gett mig en kudde och en filt och nu sitter han tyst med blicken på tvn. För ett ögonblick känns det som att han har glömt att jag är här. 
Trots att han sitter två meter ifrån mig inkräktar han på min integritet. Jag vill att han ska gå. Nu. Oj, jag fastnade visst med blicken på honom. Så länge att han nu vänder sitt huvud mot mig och ger mig en undrande blick. Jag borrar ner huvudet i kudden och sluter ögonen. "Här har du tvdosan till när du vill stänga av sen". Han hade läst mina tankar. "Tack" säger jag och sluter ögonen igen. 
Jag hör hur han blåser ut värmeljus efter värmeljus och släcker alla lampor. "Godnatt!" viskar han mjukt. Men jag svarar inte. Det är bäst att låtsas som att jag redan somnat, för tänk om han skulle få för sig att ge mig en godnattkram. Jag hör ljudet av hans steg tona bort och i samma takt försvinner jag iväg i sällskap av John Blund. 
Jag vaknar igen med ett ryck. Jag är inte säker på vad det var, men det var något som small. Eller var det inbillning? Min kropp är som förstelnad och jag känner hur hjärtat slår mig hårt i bröstet. Jag försöker andas men vågar knappt. 
Fan. Jag som är så mörkrädd, varför sa jag inte åt honom att lämna lamporna på? Ska jag gå in till honom och väcka honom, be honom titta? Jag sätter mig upp i soffan, tänder ficklampan på mobilen. Snabbt nu ska jag ta mig in till hans sovrum. 
Jag skjuter upp sovrumsdörren och tassar in. "Du..?" provar jag mjukt. Han vänder på sig och tittar på mig med en yrvaken blick. "Det var något som lät där ute.. Kan du kolla?". Han verkar lagomt road men reser på sig. 
I bara kalsonger går han före mig ut genom sovrummet och tänder lamporna i taket. Vi båda tittar runt, men inget konstigt. "Jag tror att det kom utifrån" viskar jag. Han drar på sig vinterjackan utanpå kalsongerna och går mot altandörren i vardagsrummet. Och öppnar den.
"Där har du det. En stackars fågel måste ha flugit in i rutan" konstaterar han och pekar på en livlöv fågelkropp i snön. "Men vilken fågel är ute och flyger nu?" frågar jag tyst mig själv i huvudet. "Tror du att du kan sova nu?". Han ler kisande mot mig och den varma känslan som sprider sig i magen skrämmer skiten ur mig. 
"Jag lämnar sovrumsdörren öppen så är det bara att ropa om det är något", meddelar han samtidigt som han släcker alla lampor igen. Jag lägger mig tillrätta i soffan och han försvinner in i sovrummet. Jag hör hur han bäddar ner sig. Sen blir det tyst.
För tyst. Jag kommer på mig själv med att ligga och le. Bilder av hans leende och hans trötta lunkande i kalsonger och vinterjacka spelas upp som en film i mitt huvud och jag blir återigen varm i kroppen. Ett infall griper tag i mig. Ska jag gå och lägga mig bredvid honom? Gör jag det så vet jag att jag måste riva alla mina murar, och att det inte finns någon återvändo.
OBS: Berättelsen är 100% påhittad 
Han är inte den rätte - Del 3
"Hejdå!" ropar han. När jag vänt mig om och vinkat till svar drar han igen ytterdörren och hans skepnad tonas ut från det suddiga dörrglaset. Jag fattar ingenting. Allt blev så himla konstigt. Shit, vad märkligt jag betedde mig. Han måste tycka att jag är helt störd. Jag hoppar huttrandes in i bilen och vrider om nyckeln.
Inget händer. "Fan också!" svär jag för mig själv. Jag provar ytterligare några gånger, men nej. Paniken slår mig, och minnet av den mening han just sagt i sitt vardagsrum likaså. "Jag älskar också att köra bil, men mitt körkort är indraget. När mamma fick åka ambulans akut in till sjukhuset var hastigheten det sista jag tänkte på när jag åkte efter". Herregud, jag frågade aldrig ens hur det gick med hans mamma! Hur oartig får man vara egentligen? Aja.
Jag samlar mig och skickar en snabb bön upp till gudarna innan jag gör ett sista försök att starta bilen. Till mitt förtret hörs inte ett ljud nu heller. Nej nej nej. Detta får bara inte hända. Vad ska jag göra? Ska jag gå tillbaka? Jag kan inte gå tillbaka. HUR pinsamt. Jag försöker lugna mig men jag vet att det är kört. Visst har den varit segstartad förut, men den här gången gör min gamla golf inte ifrån sig ett endaste litet knyst. 
Jag håller telefonen krampaktigt i handen och laddar upp för att våga ringa honom. Som att det inte hade varit nog stelt redan? Vad ska han nu tro? Jag har låtit signalerna gå fram och ett "Ja hallå?" avbryter mina katastroftankar. "Du, min bil startar inte, jag vet inte vad jag ska göra". "Jag kommer ut och kikar!" svarar han kort. "Tack!". En djup suck lämnar mitt bröst. Jag orkar inte.
Återigen ser jag honom komma gåendes med sina bruna lockar utstickandes nedanför mössan. Fast denna gång går han med raska steg och med blicken ned i marken för att skydda ansiktet mot det kraftiga snöovädret. "Oj vad det snöar nu!" ropar han till mig då jag än en gång möter honom utanför bilen. Han hoppar in i förarsätet, och jag bredvid. 
Då var det hans tur att prova vrida om nyckeln. Inget gensvar nu heller, och jag undrar vad jag har gjort för att gudarna ska hata mig. "Alltså, ska jag vara ärlig så är inte jag sådär jättebra på bilar" mumlar han. Han sitter alltså här och menar att han inte kan hjälpa mig? Vad är det för kille som inte vet hur man startar en bil? Har han inga kablar? Ingenting? Det enda killen kan göra är att sitta här med sina gulliga lockar och stirra på mig.
"Finns det någon du kan ringa efter skjuts? Du får ju såklart sova hos mig om du vill men jag förstår om det känns konstigt. Jag kan bädda på soffan". Är han helt galen eller, tänker jag samtidigt som jag letar igenom min mentala kontaktlista för potentiella chaufförer. En vanlig dag är den listan ganska lång, men vem vill köra sex mil enkel resa för att hämta mig NU, klockan 21:30 en fredagkväll, i snöstorm? Inte en endaste idiot. 
Hans soffa var ju faktiskt magisk. Men jag tänker sova fullt påklädd isåfall. Och om han tror att jag senare ska gå med på att sova bredvid honom har han verkligen vanföreställningar. Han iakktar tålmodigt det inre krig som pågår inuti mig. "Jag ska ringa mamma, vänta lite" bryter jag den iskalla tystnaden med.
Min mamma ställer upp i alla väder, det vet jag. När hon svarar skyndar jag mig att förklara läget. "Älskling, jag har druckit två glas vin, det går inte!". Besvikelsen fyller mig och vi lägger på. "Det finns säkert någon mer jag kan fråga, jag ska kolla!", meddelar jag envist. "Ska vi inte gå in så länge?", huttrar han bedjande. Och eftersom att kylan smärtsamt biter även mig så går jag med på att vi ska ta oss tillbaka till hans lägenhet.
OBS: Berättelsen är 100% påhittad 
Han är inte den rätte - Del 2
Vi hänger av oss våra snöiga jackor i hans mörka hall. "Jaha, här bor jag!" utbrister han och serverar lägenheten framför sig med sina händer. Vi stiger in i ett stort vardagsrum med en enorm tygsoffa. "Sätt dig här framför tvn du så går jag och sätter på kaffe!". Han slänger åt mig en filt.
Jag låter mig själv sjunka ner i den välsuttna soffan, så pass att det känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig upp igen. Min blick vandrar över rummet, från värmeljus till värmeljus som står tända lite här och där. Vem är denna kille egentligen? 
Jag rycker till av ljudet av en notis på min mobil och vänder upp skärmen i mitt knä. Men inget har hänt. När jag ser mig omkring fastnar blicken på soffbordet framför mig, och på vad jag antar är hans telefon, som lyser upp av ett sms. 
Jag får ett infall av lust som ber mig att luta mig framåt och titta. Lyckligtvis hinner jag inte mer än tänka tanken innan min moral hinner ikapp mig och jag sitter kvar nedsjunken i soffan. *Tweet-tweet*. Samtidigt som jag ser hans skärm återigen lysa upp entrar han rummet med en kopp kaffe i vardera hand. "Sådär!".
Nej. Nu har jag tappat lusten. Jag visste att han var som alla andra. Att jag bara var en i mängden. Han är säkert såhär charmig mot alla tjejer han pratar med. Hur ska jag ta mig ut härifrån så snabbt som möjligt? Slöseri med tid, jag sa ju det! Irriterat fastnar jag med blicken ner i koppen och mitt breda leende har smalnats av. 
Mina läppar snuddar koppen. "Juste! Jag smsar med syrran, hon tjatar om att jag ska hjälpa henne med en grej men jag har redan sagt att jag är upptagen". "En grej?" frågar jag, och känner mig genast som en svartsjuk flickvän. "Ja, lampan i hennes hall har slocknat och hon har verkligen tummen mitt i handen" svarar han, med betoning på ordet verkligen. 
När jag möter hans engagerade men smått besvärade blick kan jag inte låta bli att le igen. Han känns så genuin. Fan vad jag är fånig, som sitter och antar att han är ett svin. Men tänk om han är det då? Han kanske sitter och ljuger mig rakt upp i ansiktet? Precis som mitt ex. Min blick faller igen. 
"Är allt bra?". Han avbryter mina tankar med sin vänliga ton. "Ja gud förlåt, jag är bara lite trött och frusen, kaffet var jättegott! Vad är det för sort?". Konversationen börjar flyta. Lite som en halvfull luftmadrass. För på ett sätt kan vi sjunka precis när som helst. 
OBS: Berättelsen är 100% påhittad