Natalie Hanspers

Han är inte den rätte - Del 1
Jag vet att han kommer vara likadan. Han kommer åtminstone inte vara "den rätte". Jag har slutat tro på den rätte. Och jag vet inte ens längre varför jag gick med på att träffa honom. Nu är det för sent för att backa ur. Fan.
Jag drar på mig jackan, drar på mig skorna. Öppnar dörren och minusgraderna slår mig i ansiktet. Promenaden vi har bestämt oss för att ta känns plötsligt som en fruktansvärd idé. Inte bara slöseri med tid, utan också kroppsvärme. Jag hoppar in i den iskalla bilen. Justja, jag är påväg att slösa bensin också. 
En bilresa på sex mil går fort när man i vanlig ordning sjunger högt och sekunderna innan jag rullar in på parkeringen sprider sig ångesten ännu mer i min kropp. En hockeykille? På riktigt? Hade jag glömt av hur mitt ex var eftersom jag gick med på att träffa ännu en hockeykille? Bröliga, stökiga, ohövliga. Och sliskiga. 
Oj, där kommer han. Trots att han är 20 meter bort ser jag hans bruna lockar sticka fram nedanför mössan. Han går emot mig med självsäkra, men inte överlägsna steg. När han närmar sig ser jag hur han ler ett osäkert léende. Ett leende som säger att han tror att det är jag som sitter i bilen framför honom, men inte helt säkert. 
Jag kommer på mig själv med att besvara leendet även om han omöjligt kan se mig där jag fortfarande sitter i den mörka bilen. Justja, jag kanske ska gå ut och möta honom. När jag slår igen bildörren bakom mig hör jag hans vänliga "Hej!" och han sträcker fram armarna för att omfamna mig. 
Jag slås av en magisk doft då mitt huvud landar emot hans. Ingen jag träffat har någonsin luktat så gott. När vi släpper omfamningen och våra blickar möts blir hans leende ännu vackrare, och mitt leende ännu bredare. "Hur är det?" fortsatte han. 
"Det är bra, hur är det med dig?" kontrar jag, för att sedan bli irriterad över mitt rutinmässiga svar. Jag skulle kunnat svara vad som helst. "Det är bra, för jag trodde att jag skulle avsky dig direkt, men så luktar du helt magiskt och har det där vackra leendet", till exempel. Men det sa jag ju inte.
Han svarar att han jobbat en hel del i veckan och att det är skönt med fredag. Skönt tyckte jag med. Att han också kom med ett rutinmässigt svar alltså. 
Jag inser att mina fötter automatiskt börjat bära mig framåt bredvid honom. "Vart är vi påväg?" frågar jag. "Vi går hem till mig istället va? In i värmen och tar en kopp kaffe. Dricker du kaffe?". "Ja" får jag tveksamt fram. Inte för att jag inte vet om jag dricker kaffe, utan smått förundrad över om han faktiskt hade en förmåga att läsa mina tankar.  
OBS: Berättelsen är 100% påhittad