Natalie Hanspers

Han är inte den rätte - Del 2
Vi hänger av oss våra snöiga jackor i hans mörka hall. "Jaha, här bor jag!" utbrister han och serverar lägenheten framför sig med sina händer. Vi stiger in i ett stort vardagsrum med en enorm tygsoffa. "Sätt dig här framför tvn du så går jag och sätter på kaffe!". Han slänger åt mig en filt.
Jag låter mig själv sjunka ner i den välsuttna soffan, så pass att det känns som att jag aldrig kommer kunna ta mig upp igen. Min blick vandrar över rummet, från värmeljus till värmeljus som står tända lite här och där. Vem är denna kille egentligen? 
Jag rycker till av ljudet av en notis på min mobil och vänder upp skärmen i mitt knä. Men inget har hänt. När jag ser mig omkring fastnar blicken på soffbordet framför mig, och på vad jag antar är hans telefon, som lyser upp av ett sms. 
Jag får ett infall av lust som ber mig att luta mig framåt och titta. Lyckligtvis hinner jag inte mer än tänka tanken innan min moral hinner ikapp mig och jag sitter kvar nedsjunken i soffan. *Tweet-tweet*. Samtidigt som jag ser hans skärm återigen lysa upp entrar han rummet med en kopp kaffe i vardera hand. "Sådär!".
Nej. Nu har jag tappat lusten. Jag visste att han var som alla andra. Att jag bara var en i mängden. Han är säkert såhär charmig mot alla tjejer han pratar med. Hur ska jag ta mig ut härifrån så snabbt som möjligt? Slöseri med tid, jag sa ju det! Irriterat fastnar jag med blicken ner i koppen och mitt breda leende har smalnats av. 
Mina läppar snuddar koppen. "Juste! Jag smsar med syrran, hon tjatar om att jag ska hjälpa henne med en grej men jag har redan sagt att jag är upptagen". "En grej?" frågar jag, och känner mig genast som en svartsjuk flickvän. "Ja, lampan i hennes hall har slocknat och hon har verkligen tummen mitt i handen" svarar han, med betoning på ordet verkligen. 
När jag möter hans engagerade men smått besvärade blick kan jag inte låta bli att le igen. Han känns så genuin. Fan vad jag är fånig, som sitter och antar att han är ett svin. Men tänk om han är det då? Han kanske sitter och ljuger mig rakt upp i ansiktet? Precis som mitt ex. Min blick faller igen. 
"Är allt bra?". Han avbryter mina tankar med sin vänliga ton. "Ja gud förlåt, jag är bara lite trött och frusen, kaffet var jättegott! Vad är det för sort?". Konversationen börjar flyta. Lite som en halvfull luftmadrass. För på ett sätt kan vi sjunka precis när som helst. 
OBS: Berättelsen är 100% påhittad