Natalie Hanspers

Han är inte den rätte - Del 3
"Hejdå!" ropar han. När jag vänt mig om och vinkat till svar drar han igen ytterdörren och hans skepnad tonas ut från det suddiga dörrglaset. Jag fattar ingenting. Allt blev så himla konstigt. Shit, vad märkligt jag betedde mig. Han måste tycka att jag är helt störd. Jag hoppar huttrandes in i bilen och vrider om nyckeln.
Inget händer. "Fan också!" svär jag för mig själv. Jag provar ytterligare några gånger, men nej. Paniken slår mig, och minnet av den mening han just sagt i sitt vardagsrum likaså. "Jag älskar också att köra bil, men mitt körkort är indraget. När mamma fick åka ambulans akut in till sjukhuset var hastigheten det sista jag tänkte på när jag åkte efter". Herregud, jag frågade aldrig ens hur det gick med hans mamma! Hur oartig får man vara egentligen? Aja.
Jag samlar mig och skickar en snabb bön upp till gudarna innan jag gör ett sista försök att starta bilen. Till mitt förtret hörs inte ett ljud nu heller. Nej nej nej. Detta får bara inte hända. Vad ska jag göra? Ska jag gå tillbaka? Jag kan inte gå tillbaka. HUR pinsamt. Jag försöker lugna mig men jag vet att det är kört. Visst har den varit segstartad förut, men den här gången gör min gamla golf inte ifrån sig ett endaste litet knyst. 
Jag håller telefonen krampaktigt i handen och laddar upp för att våga ringa honom. Som att det inte hade varit nog stelt redan? Vad ska han nu tro? Jag har låtit signalerna gå fram och ett "Ja hallå?" avbryter mina katastroftankar. "Du, min bil startar inte, jag vet inte vad jag ska göra". "Jag kommer ut och kikar!" svarar han kort. "Tack!". En djup suck lämnar mitt bröst. Jag orkar inte.
Återigen ser jag honom komma gåendes med sina bruna lockar utstickandes nedanför mössan. Fast denna gång går han med raska steg och med blicken ned i marken för att skydda ansiktet mot det kraftiga snöovädret. "Oj vad det snöar nu!" ropar han till mig då jag än en gång möter honom utanför bilen. Han hoppar in i förarsätet, och jag bredvid. 
Då var det hans tur att prova vrida om nyckeln. Inget gensvar nu heller, och jag undrar vad jag har gjort för att gudarna ska hata mig. "Alltså, ska jag vara ärlig så är inte jag sådär jättebra på bilar" mumlar han. Han sitter alltså här och menar att han inte kan hjälpa mig? Vad är det för kille som inte vet hur man startar en bil? Har han inga kablar? Ingenting? Det enda killen kan göra är att sitta här med sina gulliga lockar och stirra på mig.
"Finns det någon du kan ringa efter skjuts? Du får ju såklart sova hos mig om du vill men jag förstår om det känns konstigt. Jag kan bädda på soffan". Är han helt galen eller, tänker jag samtidigt som jag letar igenom min mentala kontaktlista för potentiella chaufförer. En vanlig dag är den listan ganska lång, men vem vill köra sex mil enkel resa för att hämta mig NU, klockan 21:30 en fredagkväll, i snöstorm? Inte en endaste idiot. 
Hans soffa var ju faktiskt magisk. Men jag tänker sova fullt påklädd isåfall. Och om han tror att jag senare ska gå med på att sova bredvid honom har han verkligen vanföreställningar. Han iakktar tålmodigt det inre krig som pågår inuti mig. "Jag ska ringa mamma, vänta lite" bryter jag den iskalla tystnaden med.
Min mamma ställer upp i alla väder, det vet jag. När hon svarar skyndar jag mig att förklara läget. "Älskling, jag har druckit två glas vin, det går inte!". Besvikelsen fyller mig och vi lägger på. "Det finns säkert någon mer jag kan fråga, jag ska kolla!", meddelar jag envist. "Ska vi inte gå in så länge?", huttrar han bedjande. Och eftersom att kylan smärtsamt biter även mig så går jag med på att vi ska ta oss tillbaka till hans lägenhet.
OBS: Berättelsen är 100% påhittad