Natalie Hanspers

Flyttar mitt skrivande
 
Jag flyttar nu mitt skrivande helt till Instagram:
Min nya youtubekanal
Jag bestämde mig för att starta en youtubekanal där jag läser upp mina blogginlägg. Det är lite roligare och enklare för er som inte älskar att läsa, men ändå vill ta del av innehållet i bloggen. Säkerligen kommer det att komma upp även annat på kanalen också, om jag känner mig själv rätt. Jag ville bara uppdatera er om det, och om ni vill får ni gärna gå in och titta, gilla, dela och prenumerera på kanalen! 

Han är inte den rätte - Del 4
Irritationen växer och jag är nära till explosion. Det har hänt förut, att jag blivit kvar hos killar jag aldrig frivilligt skulle sova över hos. Jag vill inte. Och jag försöker att utstråla just det. Samtidigt letar jag igenom kontaktlistan en gång till efter någon att fråga om skjuts. 
Jag skickar meddelanden till alla. Även dem jag redan vet inte kan. Jag måste fråga ändå, men alla säger nej, och jag förbereder mig på att stanna. Men han sitter i soffan som jag ska sova i och jag vill att han ska gå. Han har gett mig en kudde och en filt och nu sitter han tyst med blicken på tvn. För ett ögonblick känns det som att han har glömt att jag är här. 
Trots att han sitter två meter ifrån mig inkräktar han på min integritet. Jag vill att han ska gå. Nu. Oj, jag fastnade visst med blicken på honom. Så länge att han nu vänder sitt huvud mot mig och ger mig en undrande blick. Jag borrar ner huvudet i kudden och sluter ögonen. "Här har du tvdosan till när du vill stänga av sen". Han hade läst mina tankar. "Tack" säger jag och sluter ögonen igen. 
Jag hör hur han blåser ut värmeljus efter värmeljus och släcker alla lampor. "Godnatt!" viskar han mjukt. Men jag svarar inte. Det är bäst att låtsas som att jag redan somnat, för tänk om han skulle få för sig att ge mig en godnattkram. Jag hör ljudet av hans steg tona bort och i samma takt försvinner jag iväg i sällskap av John Blund. 
Jag vaknar igen med ett ryck. Jag är inte säker på vad det var, men det var något som small. Eller var det inbillning? Min kropp är som förstelnad och jag känner hur hjärtat slår mig hårt i bröstet. Jag försöker andas men vågar knappt. 
Fan. Jag som är så mörkrädd, varför sa jag inte åt honom att lämna lamporna på? Ska jag gå in till honom och väcka honom, be honom titta? Jag sätter mig upp i soffan, tänder ficklampan på mobilen. Snabbt nu ska jag ta mig in till hans sovrum. 
Jag skjuter upp sovrumsdörren och tassar in. "Du..?" provar jag mjukt. Han vänder på sig och tittar på mig med en yrvaken blick. "Det var något som lät där ute.. Kan du kolla?". Han verkar lagomt road men reser på sig. 
I bara kalsonger går han före mig ut genom sovrummet och tänder lamporna i taket. Vi båda tittar runt, men inget konstigt. "Jag tror att det kom utifrån" viskar jag. Han drar på sig vinterjackan utanpå kalsongerna och går mot altandörren i vardagsrummet. Och öppnar den.
"Där har du det. En stackars fågel måste ha flugit in i rutan" konstaterar han och pekar på en livlöv fågelkropp i snön. "Men vilken fågel är ute och flyger nu?" frågar jag tyst mig själv i huvudet. "Tror du att du kan sova nu?". Han ler kisande mot mig och den varma känslan som sprider sig i magen skrämmer skiten ur mig. 
"Jag lämnar sovrumsdörren öppen så är det bara att ropa om det är något", meddelar han samtidigt som han släcker alla lampor igen. Jag lägger mig tillrätta i soffan och han försvinner in i sovrummet. Jag hör hur han bäddar ner sig. Sen blir det tyst.
För tyst. Jag kommer på mig själv med att ligga och le. Bilder av hans leende och hans trötta lunkande i kalsonger och vinterjacka spelas upp som en film i mitt huvud och jag blir återigen varm i kroppen. Ett infall griper tag i mig. Ska jag gå och lägga mig bredvid honom? Gör jag det så vet jag att jag måste riva alla mina murar, och att det inte finns någon återvändo.
OBS: Berättelsen är 100% påhittad