Natalie Hanspers

Tänker du positivt eller lappar du bara över dina känslor?
Vissa böcker läser jag om på nytt när jag känner att jag glidit långt ifrån dess viktiga budskap. Så därför läste jag boken "Drunkna inte i dina känslor" för andra gången. En överlevnadsguide för högkänsliga. Första gången jag läste den var för mer än ett år sedan, och då var vinsten att inse att jag inte var ensam och att jag inte var fel. Nu behövde jag läsa den igen, men denna gång för att finna fler redskap för att hantera min högkänslighet bättre och för att påminna mig själv om att jag inte behöver vara stark precis hela tiden.  
Vi har alla perioder i våra liv. Ibland är vi glada, ibland är vi mindre glada. Ibland är vi aktiva, ibland mindre aktiva. Det är helt naturligt. Men mina perioder som högkänslig skiftar väldigt ofta och väldigt mycket. Jag har högaktiva perioder, då jag skulle kunna leda ett helt land och rabbla upp tusen idéer utan att behöva andas emellan. Sedan har jag låga perioder, då jag inte vill att någon ska se mig eller ens veta vem jag är och då jag inte vill eller orkar göra nånting. När jag är stark så är jag överlycklig. Då jobbar jag 24 timmar om dygnet och känner mig oövervinnlig. Sedan kan jag rätt som det är förvandlas till en liten blöt fläck på marken. 
Precis innan jag läste denna bok läste jag en bok om attraktionslagen. Attraktionslagen handlar kort och gott om att om man alltid tänker positivt så får man precis allt man vill ha och blir allt man vill bli. Men... Vadå. Ska jag inte få erkänna, och acceptera de andra känslorna jag känner? Som inte är positiva? Är det inte okej att falla ibland? Är det inte okej att både vara stark och svag? Finns det ens någon som alltid är stark? Som inte ibland bara låtsas vara det? Ska man alltid dra på sig stålmannendräkten, även när den skaver? 
Kan man verkligen genuint vara positiv och tänka positivt precis hela tiden? Möter jag en människa som påstår att de aldrig mår dåligt bara för att de väljer att alltid tänka positivt så är personen inte alls trovärdig för mig. För, är en förebild en person som visar en perfekt yta som egentligen inte finns om man bara skrapar lite på den? Eller är en förebild en person som visar både de positiva och negativa nyanserna i livet? Jag tycker det sistnämnda. För dessa supermänniskor är inte på riktigt även om de gärna vill framstå som det. 
Jag tänker gärna superpositivt. När jag mår bra. Då finns det inget som kan stoppa mig, jag är inte rädd för misslyckande och jag förväntar mig att rätt saker ska komma. Men när jag istället faller så vill jag få göra det. Jag vill få känna och undersöka mina negativa känslor. Ge dem utrymme att uttrycka sig och tillåtelse att stegra inom mig för att sedan avta. För jag vet att om jag skjuter undan dem kommer de samlas och sedan hämnas. De växer sig stora och starka och kastar sig på mig i form av raseriutbrott, tårar och ångest. 
Kan det inte vara så att ett konstant positivt tänkande är att lappa över de egentliga problemen? Att man då tappar kontakten med sina verkliga känslor? Att man då sopar känslorna under mattan och går vilse istället för att lyssna på vad de vill säga? Jag menar inte att du ska låta dig styras helt av dina känslor bara för att du accepterar att de känns, och jag menar inte du ska bli deras offer och fastna i dem. Men om du registrerar och accepterar dem och lyssnar så kommer de låta dig vara sen. "Ja, nu känner jag mig sårad, och det är helt okej".
Sedan tror jag helt klart att man attraherar saker genom att förvänta sig dem, både positiva och negativa saker. Men om man ska använda attraktionslagen för att attrahera saker kanske man precis som med målsättning inte ska börja med de allra största drömmarna först. Och om du inte kan känna i hela din kropp att det du vill ska hända är möjligt, eller känna att du redan skulle kunna ha det eller vara det så kommer det inte att komma. Till sist så tror jag också det är viktigt att ta med sig att om man önskar något men inte får det, så är det inte meningen att man ska ha det. Det är inte det du vill ha helt enkelt, även om du tror det. 
 
Min årsresumé 2017
Jag hade inte tänkt göra någon årsresumé, men jag bestämde ändå mig för att göra en, för min skull, för att påminnas om min resa och stoltheten över den. Och jag tror att andra kan bli hjälpta av den, och känna hopp.
Januari
På nyårsafton bestämde jag mig för att slänga min fula, urtvättade fasad en gång för alla och istället visa vem jag verkligen var. Både för mig själv och för andra. Jag var rädd att jag skulle sluta vara intressant när jag skippade att visa min yta och istället visade hur jag såg ut inuti, men insåg att jag hellre är mig själv och förlorar "vänner", samt har noll följare, än är omtyckt för någon som inte är jag. Jag bestämde mig för att tro på mig själv, och att andra också skulle börja tro på mig med tiden. Så jag började lägga ut texter på instagram istället för selfies. Wow, vilken helomvändning det blev. Jag tappade de som följde mig för min yta, och hittade istället andra likasinnade som också skrev. Jag kände mig fri, hemma, och fann ett lugn. Jag skrev dessutom, utan att jag visste om det, material till det som senare skulle bli min bok. Jag skrev om mitt brustna hjärta, om hur jag hängt kvar för att det inte fanns något "jag" utan "han". Och jag skrev om min psykiska ohälsa, min depression och grova ångest. Om att jag inte visste vad lycka var, och om att jag så många gånger velat ge upp, men att hoppet om att det en dag skulle bli annorlunda hållt mig levande. Om alla drömmar jag hade som kändes ljusår borta. Jag gick en internetbaserade terapi mot ångest och jag hade börjat rida igen. Sakta men säkert byggdes det upp till att jag nästan varje dag var i stallet. Jag fick något att fokusera på, något att bry mig om förutom min hund Theo, som sysselsatte mig och tvingade mig att ta mig ut. 
 
 
Februari
Jag tog mig till min första kurs i djurkommunikation i Stockholm trots att det var jätteläskigt, och jag kände igen att jag hittade hem. Jag kom dit med tron om att jag inte skulle kunna nånting, men väl där kände jag mig som Harry Potter. För helt plötsligt kunde jag utföra magi. Jag gick därifrån med ett nyfunnet syfte i livet. Där bestämde jag mig även för att två veckor senare ta mig till min första kurs till livscoach i Västerås. En stor grupp främlingar och jag vågade knappt prata med någon. Jag gömde mig så gott jag kunde, annat blev för jobbigt. Kursen innebar stora insikter och stor personlig utveckling. Livet tog snabba vändningar. Det var fruktansvärt jobbigt men samtidigt hoppfullt att äntligen känna att jag hamnat på rätt väg. Även min terapi gav enormt resultat. Min ommöblering av livet började snabbt visa sig i mitt mående. Jag hade helt befäst mitt beslut om att verkligen börja vara, och kanske främst börja acceptera den jag var. Jag började känna glädje igen. Och jag lärde mig att när jag delade med mig av smärtan så tappade den sitt hårda grepp om mig.
 
 
Mars
Jag slutade äta kött. Jag startade en blogg. En blogg där jag skrev om de allra innerligaste sakerna. Än idag älskar jag inläggen, och en del av dem användes sedan till min bok. Jag fick så mycket fina ord som gjorde mig helt varm, och sporrade mig till att fortsätta med mitt skrivande. "Välkommen till mitt (o)perfekta liv" var titeln på bloggen. Det kändes plötsligt så viktigt för mig att dela med mig av vad jag nu förstått var viktigt i livet. Att jag är mycket lyckligare i stallet, osminkad i ridkläder än på ett poolparty i en stor kändis mansion i The Hills i LA. Jag böt mycket vänner. Vänner som gillade mig för min gamla ytliga fasad föll naturligt bort, vänskaper med avundsjuka över mitt mod och driv till förändring tonades ut, och in välkomnade jag de som gillade och uppskattade mig för den jag verkligen var. Äntligen fick jag känna att det aldrig varit fel på mig. Att jag bara hade haft fel vänner. Så tacksam var jag, över att äntligen få dela livet med människor som var verkligt likasinnade. Tacksam över att jag vid 22 års ålder fick komma till insikt över att sådana faktiskt fanns.
 
 
April
Jag bestämde mig för att jag i år ska släppa min bok. Så jag skrev. Jag skrev och skrev och skrev. Konstant. Bearbetade texter i timtals tills alla ord flöt ihop i en enda smet och jag tvingades ta en paus. En gång för alla hade också jag brutit med killen jag hängt med alldeles för länge, som aldrig velat mig illa men som heller aldrig älskat mig. I samband med livscoachutbildningen landade många fler insikter om livet, och saker från så långt tillbaka som min barndom började falla på plats. Depressionen gjorde sig påmind igen, jag var nära att återigen fastna i mitt negativa mönster. Jag tvingade mig själv att göra saker för att må bra istället för att vänta på att må bra. Jag började praktisera coaching. Det var fruktansvärt läskigt men gick bra, och jag kände mig stolt. Jag hade tagit mig så långt på min egen resa att jag kände att jag nu på allvar ville, och kunde hjälpa andra med samma sak. Hjälpa människor att skrota det gamla livet och istället börja leva det liv de vill.
 
 
Maj
Jag beslutade mig hastigt för att flytta till en stuga utanför Hedemora. Ett stort misslyckande, eller ska man säga en stor lärdom. Jag föreställde mig att jag nu äntligen skulle stå på egna ben. Bara det att det var stugan låg mitt ute i ingenstans, och jag hade ingen bil. Inte heller en inkomst. Dessutom var det på en främmande familjs gård, med fönsterna direkt ut mot gårdsplanen. En främmande familj som dessutom visade tydlig skeptisism mot mina val av utbildningar. Jag kände mig aldrig avslappnad. Redan efter en vecka, och redan en hel del konflikter med familjen jag hyrde av meddelade jag att jag skulle flytta hem igen. Viljan att stå på egna ben var stor, men jag fick lov att acceptera att jag inte var där än. Och åh, så skönt det var att komma hem igen, bort från de iskalla energierna. Istället började jag renovera köket i huset på mina föräldrars gård. Och jag träffade vad jag trodde var en helt fantastisk kille. Jag föll för honom direkt och var helt säker på att han var min kärlek. Berättade för mina föräldrar att jag var kär. Sedan betedde jag mig som ett psycho, och insåg hur fruktansvärt skadad jag verkligen var av mina tidigare relationer. Jag lät min rädsla för kärlek förstöra allt. Men ångrade mig stort. Bad om en andra chans, men fick inget svar. Mitt hjärta smärtade. Samtidigt började kapitlen i min bok kännas välbearbetade, och att kunna släppa den i höst kändes solklart. Jag började utforma den på Type & Tells hemsida och kände magin i boksidorna som formades framför mig. Wow, min egen bok. Det var så häftigt, så kraftfullt. Också kämpigt, förstås. SOM jag slet med orden, SOM min perfektionistanda slog på mig. "Inte tillräckligt bra, inte tillräckligt bra. Är det ens bra alls?". Men jag tog mig modet att fråga efter testläsare. Deras fantastiska lovord gjorde sedan mig överlycklig, och än en gång självsäker och peppad.
 
 
Juni
Jag fyllde 23 år och gratulerade mig själv stort för den resa jag gjort. Jag visste att jag gjort ett riktigt personligt genombrott som gått från "Varför är jag såhär?" till "Jag är så lycklig att jag är såhär". Och "Varför känner jag så mycket?" hade förvandlats till en stor tacksamhet över just det. För tack vare det kunde jag utbilda mig till det jag ville jobba med, och skriva min bok på ett sätt som kunde beröra och hjälpa andra. Jag hade gått från rädslan över att aldrig lyckas till full tillit till att jag kan lyckas med precis vad jag vill. Jag var så glad att jag hade valt att överleva, och förstod att min unikhet var min gåva och tillgång. Jag var så glad över att jag inte längre kände mig deprimerad, och inte längre styrdes av min ångest. Över att jag slutat stänga av mina känslor och vågade känna igen. Börjat gråta, börjat skratta. Sakta börjat riva ner mina murar. Önskade att killen jag fallit för skulle komma tillbaka en dag. Det började bli dags att undersöka de praktiska delarna med utgivningen av boken. Jag offentliggjorde också titeln på min bok, vilket kändes stort. Jag jobbade absurt mycket och skrattade åt att jag tekniskt sett kallades arbetslös. Varje dag, från att jag vaknade tills att jag somnade, jobbade jag. Och jag älskade det. För jag gjorde det jag älskade. Förutom boken praktiserade jag ju även mina utbildningar till livscoach och djurkommunikatör, och utvecklade både min kompetens och min egen självkänsla. Renoveringen av köket i huset på mina föräldrars gård blev färdig och jag & Theo kunde äntligen flytta in och få ett eget hem, om än ett väldigt gammalt och omodernt sådant. Jag kände mig som en stolt renoverare som hade slipat, spacklat och målat om hela köket själv, med lite guidning av pappa.
 
 
Juli
Jag tog en roadtrip ner till en vän i Skåne. Några dagars turistande i olika städer, mysigt häng och övernattande i bilen. Resan var välbehövlig, för i början av juli kände jag att jag hade tappat bort min själ igen. Jag var ännu mer olyckligt kär. Jag och killen jag nämnde tidigare hade fått kontakt igen, och bestämt oss för att ses och prata ut, men han dök aldrig upp. Och han svarade inte. Senare samma kväll fick jag höra att han setts med en annan tjej, och att han tagit droger på en fest. Så jag behövde verkligen komma iväg ett tag. Insåg att det var två år sedan jag åkte till LA och hur mycket livet förändrats sen dess. Hur otroligt det var att man kunde omvärdera livet så radikalt, när man väl började följa sin inre kompass och hittade det som på riktigt kändes meningsfullt. Theo blev jättesjuk och det gjorde mig ytterligare hjärtekrossad. Hans mage hade slagits ut helt och veterinären hittade inga fel. Han fick speciell mat, men ville inte äta den. Jag fick panik över att min bästa vän mådde dåligt, och att jag inget kunde göra. Det, och mitt redan krossade hjärta, resulterade i att jag i slutet av juli drabbades av ett återfall av min depression. Jag kände mig som en bluff igen, och ensammast i hela världen. Det blev svårt att ta sig ur sängen och jag kunde knappt äta. Raseriutbrott och gråtattacker avlöste varandra. Jag hade gått itu och vissa stunder ville jag bara dö igen. Det kändes så orättvist, att jag kämpat så hårt men ändå hamnat där igen. Men, jag hade inte kämpat såhär länge för att bara komma såhär långt. "Come at me, jag vinner". Mitt jäklaranamma fick ta över. Återfallet var ett stort nedslag, men då jag än en gång öppnade mig för andra om hur jag faktiskt kände så lättade smärtan igen. Publicerade massa små deppiga texter på instagram om mitt brustna hjärta. Det behövde bara komma ut.
 
 
Augusti
Plötsligt ville jag spy på mina deppiga texter. Det vände totalt, och jag började känna mig förälskad i livet igen. Det brustna hjärtat hade börjat läka och jag återfann kraften till annat. Jag kände mig fantastisk och supertaggad. Taggad på att mina kurser snart skulle starta igen efter sommaruppehållet. Kände att den där skitkillen hade stoppat mig tillräckligt, och att jag nu ville ta igen all slösad tid. Jag fixade klart så mycket praktiskt jag bara kunde med boken. Jag renoverade badrummet. Jag insåg att jag tack vare skitkillen upptäckt min rädsla för att släppa in kärlek igen, och somewhat lyckats överkomma den. Jag upptäckte att mina dalar håller mig ödmjuk även då jag är på toppen. För jag vet hur det känns att vara där längst ner. Och att mina dalar får mig uppskatta mina toppar något enormt. Jag landade i att jag MÅSTE skriva om mina känslor, för då släpper de taget om mig. Det är mitt sätt att inte kapsla in dem och bära på dem. Jag byggde min hemsida. Jobbade konstant med olika saker. Jag sökte efter djur att praktisera djurkommunikation på, och meddelanden fullständigt rasade in i två dagar. Det slutade med en kö på 30 personer, och det kändes fantastiskt roligt.
 
 
September
Jag hade tänkt släppa min bok i september, men insåg snabbt att det omöjligt skulle gå. Fyra parallella kurser väntade. Näst sista delen till livscoach. En kurs i andlig healing. Den sista kursdelen i djurkommunikation, och jag blev diplomerad djurkommunikatör. Och en kurs till där jag blev diplomerad parrelationscoach. Det kändes stort att äntligen få skörda det jag sått under så lång tid. Jag fick förslaget att skicka in Theos päls på håranalys och det gav äntligen rätsida på hans magproblem. Han hade magkatarr, och var precis som jag överkänslig mot sädesslag. Så vi helomvände dieten från torrfoder och godis innehållande mjöl, till fryst färskfoder och grönsaker. Långsamt blev hans mage bättre och det kändes som en stor, stor vinst och lättnad. Jag behövde inte längre gå runt och känna att han konstant hade ont. Och från att inte vilja äta på hela dagen började han nu studsa av glädje när maten kom fram. Jag insåg också att jag ännu inte blivit kvitt mitt beroende av killar och närhet. Att jag fortfarande träffade killar som jag innerst inne visste inte var rätt för mig. Att det var ett sätt för mig att fly från mig själv, att lägga fokus på killar. Och jag valde att ta en killpaus. 
 
 
Oktober
Jag gjorde klart min healingpraktik och blev diplomerad andlig healer. Jag gick sista kursdelen till livscoch och blev diplomerad livscoach. Jag svävade på moln för att jag var klar med alla kurser jag påbörjat och nu hade alla diplomen i min hand. Också för att jag hade gått från att vilja vara ensam konstant och tycka det var jobbigt med människor, till att se det som en självklar del i mitt liv. Jag vågade ta mer plats i grupperna och kände mig tryggare i mig själv bland människor. Jag hade även kommit riktigt nära några kurskompisar vilket berikade mitt liv. Omslaget till boken blev äntligen klart. I slutet av oktober skickades boken på provtryck efter en massa praktiskt krånglande, där jag setat i dagar och manuellt avstavat rader. Wow wow wow, vilken känsla. Att sätta punkt och vara klar.
 
 
November
Jag fick för första gången hålla min egen bok i handen, och det kändes surrealistiskt. "Min. Bok. Är det sant? Är den klar? Är den verkligen det? Har jag verkligen skrivit en egen bok?". Några få ändringar behövdes göras, sedan kom boken ut till försäljning. Att se sin bok på bokus och adlibris var också surrealistiskt. Några var exalterade och snabba med att läsa, och det uppskattade jag. Snabbt fick jag många fina ord om boken. Jag samlade ihop allt material jag redan hade till min nästa bok och kartlade vad jag ville att den skulle innehålla. Började bearbeta lite smått, men kände att bok nummer två fick hållas lite. Det förvånade mig hur svårt det faktiskt var att sälja en bok. Jag hade förväntat mig betydligt högre siffror, och kände mig både nedslagen och peppad av det. Jag började förstå, att här krävs stort jobb för att jag som okänd ska nå ut. Oavsett hur bra min bok än är. Så jag kontaktade lokaltidningar, blev intervjuad av tre härliga journalister och tre fina intervjuer publicerades. Varav en förstasida. Mäktigt. En stor stolthet. Jag registrerade mitt företag. Jag började blogga igen. Vad jag skulle blogga om visste jag inte, jag visste bara att jag behövde få betydligt större utlopp för mitt skrivande. Jag började skriva en påhittad kärleksberättelse som speglade min egen rädsla för kärlek och för att släppa in. Jag åkte på min andra kurs hos Terry Evans och jämförde mig med hur jag var på den första kursen för ett år sedan. Då jag kände att jag hellre ville dö än åka dit, för att min ångest var så stor. Denna gång kände jag mig istället lycklig och exalterad över att få träffa nya människor, några gamla vänner och få fler lärdomar och insikter. I min hand höll jag den gamla Natalie. Och påminde henne om att jag älskade henne också.
 
 
December
Kursen hos Terry hade startat en stor inre process där jag fann min enorma kraft men också de svagheter jag behöver lyfta och jobba på. Jag hade förstått var mitt killberoende kom ifrån och det släppte taget om mig. Jag åkte ensam till en föreläsning i Sandviken och drabbades av stor social ångest. Ringde min gamla psykolog och sa att jag ville gå i terapi igen, men kön var lång och istället tipsade hon mig om en bok. Direkt jag fick boken började jag jobba med det första kapitlet, och insåg att det är värst när jag är själv i en okänd grupp eller själv på offentliga platser. I samband med min nya kraft började jag känna negativ energi utifrån, men bestämde mig för att stöta ifrån mig den. Jag började skriva andra slags blogginlägg. Lät det som ville komma ut komma ut. Startade en youtubekanal. Av en slump fick jag kontakt med killen jag tidigare i år varit så olyckligt kär i. Han sa att han saknade mig. Jag beslöt att ge honom en sista chans och vi sågs för att prata ut. Han berättade att han varit ren från droger i flera månader. Jag ville tro honom, men när han sedan frågade om han fick ta sin "medicin" inlindat i toalettpapper så trillade poletten ner. Och jag visste att när han nu lämnade mitt hus, var det för sista gången. Illusionen om hans kärlek hade kastats i botten på döda havet. Jag firade en mysig jul med min familj, men min ensamhet slog mig hårt igen. Min önskan om att få dela livet med en partner blev så oerhört stark. Starkare än någon annan önskan inför 2018. 
 
 
Jag vill passa på att tacka de människor som gjort stor inverkan och stort avtryck på mitt 2017.
Margaretha Tärnström, för en underbar utbildning till djurkommunikatör och allt stöd och hjälp under året.
Kjell Haglund, för dina fantastiska utbildningar till livscoach och parrelationscoach, och för att du ville läsa min bok och ge feedback.
MariaTherese Bohman Agerhill, för en lysande healingkurs och för din tro på min potential och mitt driv inom det mediala.
Jenny Molin, för att du ritade det unika, amazing bokomslaget, och såklart också för din fina vänskap.
Mari Carlson, för att du ville vara min rumskamrat på kurshelgerna och fyllde dem med många skrattattacker, men också för din fortsatta vänskap.
Karin Winblad, för att du välkomnat mig med öppna armar att bo hos dig under mina kurshelger i Stockholm och för den nära och varma vänskap vi kommit att bygga upp under året. 
Isabella Hübinette, för att du läste boken och gav otroligt bra och hjälpsam feedback, både positiv och konstrukriv kritik.
Apollo, för att du med din vänskap berikat mig enormt. Att få komma nära någon som är så olik mig på så många sätt har verkligen varit lärorikt.
Johanna Eriksson, för magiska utbyten av healing och att vi på köpet byggt en fin vänskap.
Sofia Lavin, för en härlig minnesvärd roadtrip och för din underbara och givande vänskap.
Min helt fenomenala familj, mamma, pappa och syster som varit så stöttande och uppmuntrande trots att jag ibland visat stor frustration, ovilja och hopplöst trevande. Samt ibland haft för bråttom med stora beslut.
Teamet på Type & Tell, som varit så makalöst hjälpsamma och trevliga, trots många många mail från mig.
Alla kurskollegor på alla utbildningar, för att ni alla bidragit och gett mig värdefulla kunskaper och vänskaper.
Facebookgruppen "Skrivgäris", för mycket inspiration, tips och finnande av likasinnade internetvänner.
Alla mina klienter, för att ni lärt mig så mycket och gett mig så himla mycket tillbaka.
Alla killar jag träffat, för att ni skänkt mig många lärdomar och insikter om relationer och om mig själv.
Alla som testläst, läst samt köpt min bok, för att ni gillar mina skrivna ord och stödjer mitt jobb.
Alla som följt min resa, och uppmuntrat, peppat och gett mig kärlek och hopp. Det har varit avgörande.
Tack!

Att ta plats utan att be om ursäkt för det
Jag har fått väldigt mycket pepp och stöd det senaste året. För ungefär ett år sedan gick jag ut med min psykiska ohälsa och började skriva om det, och då var det väldigt illa med mig. Under årets gång har jag varit väldigt osäker, ångestfylld, och periodvis har jag mått extremt dåligt. Jag har absolut inte vågat ta plats, snarare försökt gömma mig. Jag har verkligen kämpat hårt med mina projekt för att få allt genomfört, och att jag har klarat det är mycket tack vare all pepp och alla fina kommentarer som jag fått av alla vänner och bekanta, både i verkligheten och på sociala medier. Jag är verkligen otroligt tacksam över det.
Nu mår jag väldigt bra, och har fått extremt mycket energi. Jag är i ett väldigt positivt energiflöde. Men saker har förändrats lite runtomkring mig den senaste tiden. Jag vet exakt när det skedde och varför. För ungefär en månad sedan var jag på en kurs hos Terry Evans, och sista dagen på kursen gjorde vi en meditation som påverkade mig väldigt mycket. Nu kanske ni som inte har någon insikt i meditationer blir lite förvirrade, men i min meditation fanns en hel bondgård på min äng. Det var massa olika hagar och skjul med olika sorters djur, allt var mitt, det hörde till mig och mitt liv. Jag kunde gå in i alla hagar, klappa alla djur. Det var så tydligt för mig att det symboliserade alla fantastiska möjligheter jag har, och att det är dags att jag ser det. 
När jag sedan längre fram i meditationen klättrat upp för ett berg kände jag sådan påfyllning av kraft som kom från himlen. Jag kände hur kraften vibrerade och pulserade som vågor runtom mig och fyllde hela min kropp med energi. Jag fick myror i brallan och tusen idéer. Jag insåg att jag hela tiden har fått möjligheterna serverade, som "Varsågod Natalie, här är din fulla potential!", men att jag svarat "Nej tack, det är bra såhär tack". Så trots att jag ständigt strävat framåt har jag ändå konstant sagt nej till min fulla kapacitet.
Jag har nämligen stoppats av att jag inte velat ta för mycket plats. Jag har inte velat framstå som "förmer". Inte velat att någon ska tro att jag tycker jag är bättre än någon annan, eller att just jag skulle förtjäna att skrika ut mitt namn. Jag har inte velat göra andra människor avundsjuka, inte velat provocera. Därför har jag hållt tillbaka. Jag har hållt tillbaka utan att direkt tänka på att jag gjort det. Så många av mina idéer som poppat upp har liksom omedelbart diskvalificerats, och struntats i. 
Så efter meditationen bestämde jag mig för att från och med nu ska jag börja leva ut min fulla potential. Dessutom tänker jag inte be om ursäkt för det. Människor kommer att störa sig på mig, bli avundsjuka, bli provocerade och uttrycka negativitet. Men de kan flytta på sig isåfall. För jag tycker både att jag har rätt att vara hela mig, och att det är MENINGEN att jag ska vara just det. Min avsikt är inte, och kommer aldrig att vara att försöka vara bättre än någon, sänka någon eller få någon att känna sig dålig. Tvärtom! Jag vill lyfta, hjälpa, beröra, peppa människor och förmedla budskapet att ALLA kan åstadkomma vad de än vill. 
Nu tänker jag köra på. I lagom takt. Jag ska vila och reflektera också. Det måste jag lova mig själv. Men jag tycker det jag har att förmedla är viktigt och intressant. Jag tycker att jag är klok, driven och duktig. Jag är rädd ibland, jag är osäker ibland. Jag har grov ångest ibland. Jag testar mig fram. Jag har tusen idéer, bra och säkert mindre bra med. Men jag tänker köra på. Och jag kommer inte ge mig förrän jag kommer dit jag ska. Jobba med stora företag, bygga mitt eget imperium, vara med i tv, radio, poddar, tidningar, you name it.  
Jag känner verkligen att det är energibyte omkring mig. Det kommer otroligt mycket negativ energi utifrån som jag hela tiden får kämpa med att stöta bort. Det är inte det att det är massa negativa kommentarer, snarare är det mest tyst. Men jag känner den negativa energin. Det gör mig enormt frustrerad ibland. Att människor utstrålar negativitet. Som att de i tysthet väntar på att jag ska ge upp. Bara det att jag inte kommer att ge upp. Nånsin. 
Jag behöver bara byta omgivning energimässigt. Och det känns som att det går väldigt långsamt. När man förändras eller växer förändras omgivningen automatiskt också. Jag uppfattar det så iallafall. Jag har upplevt det många gånger tidigare, och jag vet vad det innebär. Det innebär att vissa människor kommer försvinna ur mitt liv, vissa människors platser i mitt liv kommer att förändras, och nya människor kommer att komma in med ny energi, energi som matchar min egen nya energifrekvens.
Så, omgivningen förändras mer eller mindre automatiskt allteftersom ens egen energi förändras. Det är nog just detta många är så rädda för också, när det gäller förändring. Konsekvenserna av förändningen. Oavsett om det är en positiv eller negativ förändring, så har den konsekvenser. Konsekvenser som innebär att saker i livet flyttas om, flyttas in eller flyttas ut. Det krävs energiombyte för att man ska kunna växa, det är en del av processen, och om man bara vågar så kommer rätt sak att komma när man släpper taget om det gamla. 
Jag väljer nu att bara fokusera på de människor som uppskattar det jag gör och den jag är. Människor som är genuina, som unnar mig lycka så som jag unnar andra lycka, och vill lyfta andra så som jag vill lyfta andra. Stannar jag på den positiva energifrekvensen kommer mer av den energin att dras till mig, och den negativa energin suddas ut.