Natalie Hanspers

Jag vet att du ljuger om allt
Du ringer mig oavbrutet. Vi skulle ses för några timmar sen, men du slutade svara när jag var påväg. Jag stirrar på ditt namn på skärmen. Och svarar. Du säger att du somnade när jag var påväg till dig och att du precis vaknat. Att du vill komma till mig och förklara allt för mig. Så jag låter dig landa i min hall.
Men du känns djupt förvirrad och allt det som kommer ur din mun är ett osammanhängande sludder. Du berättar att du inte mådde bra sist vi sågs, men att du mår jättebra nu. Du berättar att du varit ren i flera månader. Men när jag ser in i dina ögon är det inte det jag ser. Jag kramar dig. Länge. För att jag tycker om dig. För att jag bryr mig om dig. För att jag accepterar dig. För att jag accepterar den du är när du inte gömmer dig bakom alla dina lögner, och för att jag vill att du ska förstå det. 
Tillsammans bestämmer vi att vi ska börja om. Att vi från och med nu ska vara helt ärliga, om allt. Så jag frågar dig om du bor kvar i din lägenhet, och du berättar att du har sålt den. Bara det att jag redan vet svaret, och frågar för att kolla om du skulle vara ärlig. För några timmar sedan då vi skulle mötas bestämde jag mig nämligen för att åka till din lägenhet och knacka på, i hopp om att du skulle vakna. Jag stod där utanför din lägenhetsdörr, med ditt namn på brevlådan och med din bil ståendes utanför. 
Vi sitter länge i mitt kök, pratar och skrattar. Vi har det bra. Sedan frågar du om det är okej att du tar din adhd-medicin. En medicin som du för en stund sedan berättat att du slutat med. Jag låter dig hämta den och frågar om du behöver vatten. Du tar fram en påse med pulver, berättar att medicinen är i pulverform och att man sväljer den i toalettpapper. Då förstår jag vad det är. Jag visste redan att du inte var ren, men jag kunde aldrig tänka mig att du skulle kunna ta fram knark hemma hos mig, och försöka lura mig om det. "Tror du jag skulle vara så dum att jag tar hem droger till dig?" frågar du mig, med drogerna liggandes framför mig på bordet. 
Jag säger att du får välja. Antingen skiter du i att ta pulvret, eller så åker du hem. Du vill åka, men du vill samtidigt stanna. Två sidor av dig slåss mot varandra. Jag ser på dig att det är svårt, men att en del av dig inte vill något annat hellre än att stanna kvar i min famn över natten. Jag känner att en del av dig tycker om mig på riktigt. Och jag känner att en del av dig verkligen önskar att det fanns en framtid mellan oss. Så jag säger att jag gärna vill sova med dig, om du vill, men då tar du inget. Du stannar, du tar inget, och jag blir glad. 
Vi går och lägger oss, och du somnar så djupt. Det glädjer mig, för jag vet att det du tar gör att du inte kan sova. Vi vaknar vid nio, och du berättar att du aldrig brukar kunna sova så länge. Att du för första gången på länge känner dig helt utvilad. Jag känner mig glad för din skull. Och jag frågar dig vad du drömmer om i livet. Jag frågar vad du vill hinna göra innan du dör. Hur det perfekta livet skulle se ut. Du berättar att du har massor med planer, att det går bra med jobbet. Du berättar att du mår jättebra, och att du är nöjd med livet. 
Plötsligt blir du irriterad. Du blir irriterad för du känner att jag inte tror på dig när du säger att du mår jättebra. Jag är tyst, men tänker för mig själv att hur långt ner måste du hamna, och hur länge ska du försöka tro på dina egna lögner? Jag vill fråga dig vad det är du tar, men jag gör inte det för att jag vet att du skulle bli ännu mer arg. Du skulle bli arg för att jag än en gång inte tror på dig. Och du skulle åka hem, för att skydda dig själv från att behöva tänka på att sanningen egentligen är något annat än det som kommer ut ur din mun.
Du åker hem och vi säger "Vi hörs". Men jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att jag inte vill vara med dig om du fortsätter att ljuga. Jag vet att du inte menar illa. Jag vet att du ljuger för att skydda dig själv, och för att känna att du duger. Jag vet att du ljuger för att du är rädd. Jag vet att du är rädd för att bli lämnad, och rädd för att inte duga som människa. Jag önskar du förstod att jag förstår. Att jag ser dig. Jag önskar att du vågade visa mig vem du är bakom dina lögner, så att du fick se att jag skulle stanna hos dig då, och inte lämna dig. 
 
 
Hör han inte av sig? Prova detta!
Jag är väldigt trött på en sak. Men jag tror faktiskt att det manliga släktet är ännu mer trötta på just den här saken. Det här med att killen alltid ska höra av sig först, att killen konstant ska ge bekräftelse och att det är killen som ska fråga om ni ska ses. Gör han inte det så är han inte intresserad. Alltså, till viss del håller jag ju med om det. Att om han aldrig hör av sig och aldrig frågar om ni ska ses är han inte särskilt intresserad. Men om han ALLTID ska höra av sig först? Då är det faktiskt inte särskilt konstigt om det rinner ut i sanden.
För tänk om det kan vara såhär istället. Att han också är osäker. Att han också tvivlar på om du verkligen är intresserad. Att han också vill ha bekräftelse. Att han inte vill vara för på, och att han inte vet om han tolkat signalerna fel. Han kanske också har börjat analysera. Han kanske också är rädd för att säga något fel, eller för att bli utan svar. Han kanske också tror att du inte är intresserad för att du inte hör av dig.
Jag vet inte varför det har blivit så att vi tjejer ofta tror att alla killar är stencoola. Jag vet att inte alla killar är stencoola. Alla killar har inte stort självförtroende och is i magen. Och många av de som visar det utåt känner stor osäkerhet på insidan. Så låt mig presentera ett nytt koncept, en ny metod. Den heter: Testa höra av dig först! Svarar han inte, så är han inte intresserad. Och då vet du det och slipper fundera mer. Bra va?
Vi tjejer är experter på att göra simpla saker komplicerade. Män förstår sig ofta inte på oss och allt det som pågår i våra huvuden. Men jag vill berätta för er män, att vi själva inte ens gör det. Det finns egentligen ingen som helst logik i vårt ständiga överanalyserande. Det kan pågå hur länge som helst. Det finns alltid ett sms eller en liten rörelse att analysera, och så kommer vi fram till sanningar som inte finns. Både bra och dåliga.
Problemet är att vi inte har en egen fast grund att stå på. Jag slutade överanalysera i samband med att jag skaffade mig ett eget liv. Jag har inte längre den tiden och energin att lägga på en kille och jag tror inte att det finns en enda man där ute som faktiskt känner sig attraherad av att ta upp en tjejs hela tankeverksamhet. Inte ens om ni är tillsammans. En kille, eller en kärleksrelation är bara en del av ditt liv.
Känner du att du överanalyserar för mycket så har jag ett tips. Hitta en hobby. Börjar du spendera tid på något du brinner för så får du istället distans till andra saker, och du ger insikter chansen att landa. Viktiga saker har en förmåga att komma ikapp om man bara ger dem chansen. Har man något man brinner för går det dessutom snabbare att känna om branden för en kille verkligen brinner starkt, eller istället snabbt brinner ut.